Sorgliga insikter,....

har kommit till mig idag,...

Min förhoppning om mera empati

känns idag så väldigt långt bort.

Både vad gäller mina egna
relationer, och för många svaga

ute i samhället, som inte passar

in för att vi inte kan "jobba".

Är gamla eller mår psykiskt dåligt.

Fyra år till med en regering som

i mitt tycke verkligen inte

har en empatisk inriktning.

Inte ser den lilla individen.

Och nu har vi även ett parti som tycker
att ingen får vara olik den andra.

Att vissa är bättre än andra.

De ska nu vara med och bestämma
vilka är viktiga, och vilka är oviktiga.

Känner personligen ett stort

obehag över det som röstades

fram av så många igår.

Att leva efter mitt motto,....

Att vara mot andra som jag själv

önskar bli bemött.

Måste nog tyvärr upphöra mot ett fåtal personer

i min närhet, den får helt enkelt sluta att gälla.

För att jag själv inte ska bli så påtagligt berörd av

att jag så ofta får konfronteras av raka motsatsen.

Och jag frågar mig själv,

ska jag nu göra som vissa andra.....?

Se endast till mig själv,...

strunta i hur det påverkar
andra eller min omgivning.

Så långt ifrån min egen personlighet.

Men kanske enda sättet för att få

behålla min egen värdighet.

Man brukar ju ibland få höra,

"Barn kan verkligen vara elaka mot varandra",

jag undrar om de inte får det av oss vuxna.

Vi som ska vara förebilder för våra barn.

Men vi ser inte hur illa vi beter oss mot varandra

för att ego,stolthet,bitterhet ja, kanske tom hat.

Blockerar vårt synsätt, känslan för empati.

Och med den försvinner
sorgligt nog även all respekt.

Kommer aldrig att svika mig själv,

den jag är, det jag står för

eller dem jag älskar.....

Men jag kan inte längre bara acceptera

att bli "nollad",...

Människor,

vars största oro är sin egen lycka

finner den sällan....

//Tess