Tiden stannar upp,...

då man tar den fotografiska bilden.

Har funderat kring mina egna bilder, 

varför och vad som finns i mitt bildspråk.

Varför jag fotograferar? 

Det är ju mitt tysta språk.

Men till vem pratar jag ? 

Till mitt inre i första hand, 

till mitt undermedvetna.

Vad vill jag ha sagt?

Ta vara på nuet....
Var rädd om dina sinnen som 

ser, tolkar och vill skapa.

Uttrycka sig.

Vad fångas jag av? 

Ljuset,... alltid ljuset.

Liv och alla dess detaljer.

Till sist kommer man till insikten

Vad ser andra i mina bilder? 

Är det bilder som andra vill se? 

Är det bra bilder?

Slutligen :

Duger jag ? 

Vem är det som bestämmer vad som 

är en bra bild , vad som är rätt ?
Vem besitter den kunskapen att döma ut 

någon annans tysta språk ? 

Mina bilder ändrar karraktär ofta,

går från svartvitt till färg.

Från litet till stort.

Avbildande till abstrakt.

Det är mitt språk,

och den rösten kan ingen ta ifrån mig.

Så oavsett ifall att någon förstår eller inte, 

ifall de uppskattas eller ratas 

spelar det faktiskt ingen roll..... 

Jag vill bara uttrycka mig.

 inte tystas,....

Och kanske hörs mina viskningar ändå,...
Av någon.... 


// Tess